BRAX TO THE MAX!
Rond två mot braxarna. Jag insåg fort att jag behövde sätta mig in i hur en brax tänker, om jag skulle locka en till hugg.
DERP!
Det var inte så svårt, efter en stunds hopplöst fiskande insåg jag vad som var fel. Eftersom braxar är så äckliga, måste jag agna med något äckligt. Jag hade redan testat majs och mask, med dåligt resultat.
Mot komposten!
Med spaden i högsta hugg började jag gräva ett väldigt hål. Först grävde jag upp en padda. Den var ganska äcklig, men troligen olämplig till agn. Både jag och paddan svor, men av olika orsaker. Grävandet fortsatte. Ett par spadtag senare, fick jag upp en GIGANTISK daggmask. Storleken på masken fick mig att undra vad Olle egentligen dumpar i sin kompost, men tankarna sköts fort åt sidan.
Tyngden från steroidmasken gjorde att jag kunde kasta dubbelt så långt som innan. Det tog fem sekunder från utkast till hugg, min plan hade varit perfekt.
Första stadiet: Förnekelse.
Andra stadiet: Kapitulation
Tredje stadiet: Förnedring
Segern var vunnen! Marlon Brando-lookaliken låg patetiskt och glodde i gräset. Braxslemmet var överallt, och fisken frustade ömkligt.
"Iväg! Äckel!", skrek jag och slängde tillbaka braxjäveln i sjön. Vad fan ska man fiska brax för? Det är ju både meningslöst, tråkigt och äckligt.
Dags för brax
När Olle var på semester, passade jag hans hus. Då han har en strandtomt, kunde jag fiska hur mycket jag ville från trädgården. Ett flertal feta braxar huserade i viken, perfekt uppvärmning inför Norgeresan nästa vecka!
Här står hela gänget.
Brax är möjligtvis den äckligaste insjöfisken vi har, näst efter nejonögat. Slemmig, korkad, lat och oätlig. När det gäller fiskar med prestige, ligger brax väldigt långt ner på listan.
Snabbt insåg jag att fisket skulle bli besvärligare än väntat. En brax har två lägen: Ätläge och lökläge.
I ätläget simmar braxen runt och betar på botten, det är då den hugger. Den hugger bara om betet är rakt framför näsan på den. Hamnar masken en decimeter fel, ignoreras den fullständigt. Fördelen med ätläget är att braxen skiter fullständigt i om man slänger i flötet några centimeter ovanför skallen på den, då en 2-kilos brax inte har några naturliga fiender förutom mig.
Är braxen i lökläge, står den bara och lökar. Den skiter fullständigt i alla former av beten, och sticker direkt när man närmar sig för att få löka ifred någon annanstans.
Efter en halvtimmes resultatlöst fiske, hade jag kommit fram till slutsatsen att braxar är för dumma för att lura. Det krävdes precisionskastning med kastmetet, för att få masken rakt i ansiktet på fienden.
Plötsligt kom hugget. Braxhugg är aldrig våldsamma, flötet simmar bara lojt iväg. Jag gjorde ett lika lojt mothugg, och fisken var krokad.
Vad som följde var den mest antiklimax-artade fighten med en fisk någonsin. Först tar det fisken några sekunder att inse att något är fel, sen försöker den lugnt simma åt andra hållet. När det inte fungerar, ger den upp, går upp i ytan och ser helt utpumpad ut, precis som om den ansträngt sig. Patetiskt.
Än mer patetiskt var att kroken släppte just då, men det märkte inte braxen. Den låg kvar i ytan ett par sekunder, insåg att den var fri, och rätade upp sig. Sen stod den på samma ställe en stund, skakade på huvudet och spottade omkring sig. Den såg ut precis som mig, när jag råkat dricka sur mjölk.
Till slut blängde den på mig och simmade tillbaka till sina kamrater.
Jag stod kvar på stranden en stund och filosoferade. Braxen är beviset för att Gud inte finns. Hade Gud funnits, hade han inte gjort en så patetisk fisk som braxen. Hade braxar varit människor, hade de bott på dagcenter, haft dregel i mungipan och aldrig gått utanför dörren utan cykelhjälm.
