BRAX TO THE MAX!
Rond två mot braxarna. Jag insåg fort att jag behövde sätta mig in i hur en brax tänker, om jag skulle locka en till hugg.
DERP!
Det var inte så svårt, efter en stunds hopplöst fiskande insåg jag vad som var fel. Eftersom braxar är så äckliga, måste jag agna med något äckligt. Jag hade redan testat majs och mask, med dåligt resultat.
Mot komposten!
Med spaden i högsta hugg började jag gräva ett väldigt hål. Först grävde jag upp en padda. Den var ganska äcklig, men troligen olämplig till agn. Både jag och paddan svor, men av olika orsaker. Grävandet fortsatte. Ett par spadtag senare, fick jag upp en GIGANTISK daggmask. Storleken på masken fick mig att undra vad Olle egentligen dumpar i sin kompost, men tankarna sköts fort åt sidan.
Tyngden från steroidmasken gjorde att jag kunde kasta dubbelt så långt som innan. Det tog fem sekunder från utkast till hugg, min plan hade varit perfekt.
Första stadiet: Förnekelse.
Andra stadiet: Kapitulation
Tredje stadiet: Förnedring
Segern var vunnen! Marlon Brando-lookaliken låg patetiskt och glodde i gräset. Braxslemmet var överallt, och fisken frustade ömkligt.
"Iväg! Äckel!", skrek jag och slängde tillbaka braxjäveln i sjön. Vad fan ska man fiska brax för? Det är ju både meningslöst, tråkigt och äckligt.
Dags för brax
När Olle var på semester, passade jag hans hus. Då han har en strandtomt, kunde jag fiska hur mycket jag ville från trädgården. Ett flertal feta braxar huserade i viken, perfekt uppvärmning inför Norgeresan nästa vecka!
Här står hela gänget.
Brax är möjligtvis den äckligaste insjöfisken vi har, näst efter nejonögat. Slemmig, korkad, lat och oätlig. När det gäller fiskar med prestige, ligger brax väldigt långt ner på listan.
Snabbt insåg jag att fisket skulle bli besvärligare än väntat. En brax har två lägen: Ätläge och lökläge.
I ätläget simmar braxen runt och betar på botten, det är då den hugger. Den hugger bara om betet är rakt framför näsan på den. Hamnar masken en decimeter fel, ignoreras den fullständigt. Fördelen med ätläget är att braxen skiter fullständigt i om man slänger i flötet några centimeter ovanför skallen på den, då en 2-kilos brax inte har några naturliga fiender förutom mig.
Är braxen i lökläge, står den bara och lökar. Den skiter fullständigt i alla former av beten, och sticker direkt när man närmar sig för att få löka ifred någon annanstans.
Efter en halvtimmes resultatlöst fiske, hade jag kommit fram till slutsatsen att braxar är för dumma för att lura. Det krävdes precisionskastning med kastmetet, för att få masken rakt i ansiktet på fienden.
Plötsligt kom hugget. Braxhugg är aldrig våldsamma, flötet simmar bara lojt iväg. Jag gjorde ett lika lojt mothugg, och fisken var krokad.
Vad som följde var den mest antiklimax-artade fighten med en fisk någonsin. Först tar det fisken några sekunder att inse att något är fel, sen försöker den lugnt simma åt andra hållet. När det inte fungerar, ger den upp, går upp i ytan och ser helt utpumpad ut, precis som om den ansträngt sig. Patetiskt.
Än mer patetiskt var att kroken släppte just då, men det märkte inte braxen. Den låg kvar i ytan ett par sekunder, insåg att den var fri, och rätade upp sig. Sen stod den på samma ställe en stund, skakade på huvudet och spottade omkring sig. Den såg ut precis som mig, när jag råkat dricka sur mjölk.
Till slut blängde den på mig och simmade tillbaka till sina kamrater.
Jag stod kvar på stranden en stund och filosoferade. Braxen är beviset för att Gud inte finns. Hade Gud funnits, hade han inte gjort en så patetisk fisk som braxen. Hade braxar varit människor, hade de bott på dagcenter, haft dregel i mungipan och aldrig gått utanför dörren utan cykelhjälm.
En fisk som liknar känslan man har
Norge dag 4 - Det bittra slutet
Den sista fiskedagen inleddes med en gynnsam vind, dvs knappt någon alls. Då vi sparat ett halvdussin makrillar från gårdagen, kunde den sedvanliga jakten på agn förbigås och det riktiga fisket kunde starta direkt.
Vi började med djuphavsfiske.
Vi började med djuphavsfiske.
Jag dundrade ner mitt vapenklassade hajtackel (som jag invigt dagen innan med att släppa ner på 20 meter, träffa en torsk i skallen och kroka den i ryggen) på 220 meter, smärtsamt medveten om att halvkilostyngden skulle upp också. Kort därpå kom vinden och avbröt fisket strax efter att det börjat.
Svärande kämpade jag upp tacklet, medan Olle hojtade till. Han hade två blåkäxor envetet fastbitna i sina upphängare. En annan sorts haj, och ny art för honom.
Nu var det fan personligt. Jag SKULLE ha en hajjävel innan resan var slut, men det började brinna i knutarna. Hajarna påträffas sällan grundare än 150 meter, och den sortens fiske var omöjligt nu. Den välbekanta gärsfrustrationen infann sig, dock nu efter haj.
Vi åkte in mot staden i stället, för några drifter efter plattfisk i älvmynningen. Nu var det min tur att glänsa. Jag drog fyra sandskäddor i snabb följd, samtliga feta och fina. Den största vägde runt 500 gram, en riktig best till sandskädda. Olle fick bara en torsk. Rätt åt honom.
En best, säger jag! BEST!
När driften blev för stark även i älvoset, gav vi oss på sejfiske, utan framgång. Inte ens de kokande stimmen av jagande makrill ville veta av våra häcklor.
När vinden blåste upp ännu mer, lade vi oss i lä vid en klippa och latmetade. Jag passade på att rensa plattfiskarna. Framåt kvällen avtog vinden, för att slutligen försvinna helt. Mot djuphavet!
Jag började inse att mitt hemmabyggda hajtackel möjligtvis var lite för brutalt för sitt eget bästa, hittills hade det bara fungerat genom att komma farande uppifrån och anfalla den intet ont anande fisken med ett massivt lass kinetisk energi.
Plan B var en 300-grams pilk med häckla, med riggens samtliga krokar agnade med gårdagens makrill och räkor.
Vi la oss på en 220- meters kant, med drift ner på 260 meter. Vinden var optimal.
Efter en stund får Olle ett hugg, som efter en svettig uppvevning visar sig vara ytterligare en hågäl. 4-0 till Olle i hajar. Bah!
Medan Olle grejade med sin haj, började jag misstänka att allt inte stod rätt till med mitt tackel. Det kändes lite tyngre än vanligt, motståndet ändrades lite när jag testvevade ett par meter. Hmm. Dags att kolla vad som hänt.
260 meter och massor av mjölksyra senare, stod jag öga mot öga med en blåkäxa.
Ny art!
Haj! Haj! Haj!
Den hade ignorerat den makabra julgransdekorationen av halvrutten makrill och gått direkt på tacklets enda räka. Hur som helst var dagen räddad för min del, min ära var återupprättad.
Nej, de blir inte mycket större än så här
Nu hade vinden försvunnit helt, hela fjorden låg som en spegel. Vi testade ett par nya ställen, som endast resulterade i ytterligare ett par blåkäxor för Olles del. Dagen avslutades när en blåkäxa fastnade på Olles tackel, simmade tre meter åt vänster och snodde in sig i mitt tackel. På 210 meters djup.
Vad som mötte oss i ytan var ett inferno av lintrassel, krokar, halvrutten makrill, samt en liten hajjävel som förmodligen var väldigt nöjd med sig själv. Denna händelse fick sätta en definitiv punkt för resan.
Nu är det dags att hänga upp havsfiskeoutfiten till nästa gång.
Den hänger tyst på väggen... Bådande... Dömande...
Norge dag 3 - Ofrivillig drifting
Åndalsnes: Mer sceniskt än Bromölla
Dagens fiskepass påbörjades precis utanför campingen, där tyska turister setts fiska makrill. Mycket riktigt, snart hade vi ett antal präktiga exemplar i båten.
Färden fortsatte in i fjorden, för lite aggressiv speed-jigging efter sej. Själv använde jag en 300-grams pilk, speed-pilking. Inget för veklingar.
Tyvärr var driften riktigt brutal, vilket gjorde det svårt att precisionsfiska.
Trots att lodet visade på gott om sej i frivattnet, vägrade de att hugga. Helt dött hela dagen.
Detsamma kunde inte sägas om makrillarna, som aggressivt kastade sig efter häcklorna så fort stimmet hamnade under båten. Det blev gott om makrill i fin storlek, och roliga fighter när hela häcklan fylldes av urstarka makrillar på runt halvkilot.
Tidvis bokstavligen kokade vattnet av makrill.
För en gångs skull fick vi tillräckligt med makrill för att få lite själva också, vanligtvis används allt som agn
När ytterligare försök att lura sejarna till hugg visat sig vara fruktlösa, började vi snegla mot åmynningen. Driften var brutalare än någonsin, men det var vi också.
Knappt hade räkorna hamnat på sandbottnen förrän Olle stod med spöböj, vilket resulterade i en fet skrubbskädda på 7 hekto.
Snabbt drog jag ytterligare en på dryga halvkilot, följt av en förvånansvärt fet sandskädda. De brukar vara tunna som papper annars. Bägge togs på gärs-spöet. Skrubban kämpade inte ett dugg, jag trodde det var sjögräs innan den bröt ytan.
Don't fight, you'll only die tired
Olle fortsatte slakten och lurade upp ett gäng till, alla i fin kondition.
På vägen hem insåg vi att vinden nästan avstannat, som i ett trollslag. Vi beslöt oss för att göra ett försök till djuphavsfiske, klockan 10 på kvällen.
Linan stod spikrakt ner på 240 meters djup, driften var noll. Jag hade beväpnat mig med ett hemmabyggt hajtackel, konstruerat av makrilldelar, tjock nylonlina och den största torskpilken som finns att få tag på utan att ansöka om licens.
Makrillagnet visade tydliga spår av hajangrepp, närmare än så kom vi inte innan vi tröttnade, åkte hem och var i hamn vid midnatt.
Olle - Flounder Pounder
Norge dag 2 - Ner i avgrundsdjupet
Tankstopp på hitresan. På krogen i bakgrunden har jag varit sketfull en gång.
Efter en lång och välbehövlig sömn, drog vi till sjöss vid lunchtid. Fisket riktades mot närområdet, nedanför de branta klipporna på andra sidan fjorden. Tanken var att få sej och bleka på häcklor och jiggar.
Sej och bleka fick vi också, i miniformat. Sejarna behölls som agn, blekorna var knappt större än sillar och fick simma tillbaka.
Även en glyskolja hamnade i agnbaljan, där den dog med samma förfärande ansiktsuttryck som vi sett tidigare. Är man osäker på om fisken man fått är en glyskolja, är det tydligen bara att ha ihjäl den och se hur den reagerar. Kan vara ett kul partytrick.
Efter en stund drev vi förbi ett makrillstim, vilket resulterade i tre fina makrillar som räckte åt både filé och agn. Nice!
Nu var det dock dags att sluta upp med barnsligheterna och påbörja det riktiga fisket, nere i avgrunden där solljuset aldrig når. Allt fiske på under 200 meter är fegt.
Vi drev en del, men lyckades ändå behålla bottenkontakten på ner till 250 meter innan det blev jobbigt.
Djupfisket var dock trögt.Småhajar gnagde hela tiden sönder betesfiskarna, lubben och långan lyste med sin frånvaro.
Efter flera timmars resultatlöst fiskande, och flera förlorade pilkar, högg något på Olles spö. Det visade sig vara en dublé, på mindre kungsfisk och hågäl. En haj! Fräckt. En liten skithaj i och för sig, men fräckt ändå.
Kort därefter tvingades fiskepasset avbrytas på grund av gastrointestinala omständigheter.
Två fiskedagar kvar! Jag ska fan också fånga haj.
Totala antalet fiskarter fångade under resan hittills:
Skärsnultra
Berggylta
Glyskolja
Gråsej
Torsk
Makrill
Bleka
Mindre kungsfisk
Hågäle
Den ökända skärsnultran, en aggresiv stimfisk med stora vassa tänder. Om den vägt 30 kilo hade ingen vågat bada.
Norge
100 mil från Kristianstad, på slingriga bergsvägar och genom djupa tunnlar, gick färden mot Åndalsnes.
Isfjorden, som ligger invid, är mest känd för att den innehåller mer fisk än Hammarsjön. Detta lät jävligt lockande.
Därför sitter jag nu och skriver i en campingstuga vid Isfjordens strand, efter att ha varit vaken i över ett och ett halvt dygn.
Efter den långa bilfärden införskaffades nyckel till campingstugan, och båten sjösattes.
Direkt drog jag tre olika fiskarter på tre nedsläpp vid bryggan, med samma spö och samma tackel som jag använder i min gärsjakt. Detta visar med stor tydlighet att det är Hammarsjön det är fel på, inte mig.
Berggylta som Gärs-substitut
När båten äntligen rullade ut på Isfjordens böljor, upptäcte vi att det blåste en del. Verkligheten var inte speciellt nära de 4 sekundmeter som SMHI utlovat, när kulingbyar på uppemot 20 sekundmeter attackerade oss.
Det enda som åtstakoms var att jag av misstag slog mitt eget personbästa på glyskolja, vilken enligt Olle är "Havets mest patetiska fisk". Den satt på en sillhäckla ovanför den tunga pilken, jag märkte inte ens att jag hade fisk förrän den flög in i båten tillsammans med häcklan. Ärofullt.
En relaterad observation gjordes när glysan dog i agnbaljan. Gapet och ögonen spärrades upp och förvreds i ett tyst avgrundsvrål. Vid närmare undersökning framkom det att övriga två glysor i baljan valt att gå hädan på samma sätt.
Vad i helvete? Dör alla glysor så här? Är alla glysor ödesbestämda att plågas i helvetet vid sin hädangång? Jag tänker anta det från och med nu.
På grund av blåsten fick vi söka nödhamn i Åndalsnes och rida ut stormen vid gästbryggan. Efter några misslyckade försök till mete, bestämde jag mig för att binda fast en lina i en nedåtriktad undervattenskamera och agna med räka. Drönaren döptes till "Marulk Mark I" och fyllde sin funktion utmärkt, förutom att det inte fanns någon fisk. Bilden som kom upp i TV-monitorn visade en räka digla över en förorenad undervattensöken. Hmm.
En timmes experimenterande med att sova och fiska samtidigt resulterade endast i en ilsken sjöstjärna, men nu började vinden mojna och det gick nästan att få till acceptabla drifter. Dags att fiska gråsej!
Det dröjde inte länge innan jag stod med en fet spöböj och slogs med en urstark fisk. "Glöm Hammarsjögärsarna! Glöm bryggmetet! This is where it's fucking at!", tänkte jag medan jag krokade ombord gråsejen, som visade sig väga 4,7 kilo.
Några kilossejar till, och sedan avfärd tillbaka till basecamp lagom till regnet kom.
Ska man tro SMHI, är det bara i dag och i morgon förmiddag som ska ha pissväder. Resten av veckan ska bli fin. Då jävlar!
Åt helvete med hela skiten
Nu drar jag till Norge och fiskar i stället. Suck it, snorgärsar.
Rotauge Blitzkrieg
Efter att ha slitit röven av mig på jobbet i två veckor, fann jag äntligen en ledig stund. Beväpnad med en Tom Clancy-bok och en mineralvattenflaska, satte jag mig på balkongen för att avnjuta boken.
Jag hade inte hunnit läsa tre sidor, innan jag fick ett SMS från Lars. Han ville fiska gärs.
Gärs! Jag hade nästan lyckats förtränga denna förargliga fisks existens. Den omedelbara och oväntade påminnelsen om hammarsjöns gärsar fick mitt hjärta att börja slå okontrollerat. Ansiktet färgades i en benvit nyans, mineralvattenflaskan i min vänstra hand kramades till oigenkännelighet och jag började blöda näsblod.
Gärsarna... JÄVLAR!
Jag skickade ett snabbt meddelande tillbaka, jag var rustad för strid.
Exakt klockan 17:30 svängde jag inom Hammarslund och plockade upp Lars. Han hade riggat för gäddfiske. Ha! Dumheter. Gäddor är äckliga, slemmiga och biter av ens linor. Ingen sund människa vill få en gädda på kroken.
Trots detta begav vi oss ner till Långa Bengtas. Det första stället var dött, så när som enorma mängder löjor som ständigt vakade i ytan. Lars kastade sitt vasskyddade drag i alla riktningar, men förgäves.
Vi flyttade oss till uddens yttersta spets, där mitt flöte omedelbart drogs under ytan. Jag gjorde ett mothugg, och insåg att jag hade fast fisk!
Jag kände direkt att det inte var en abborre. Det här kändes tyngre, vilket innebar att gärs också var ute ur ekvationen. Fan!
FAAAAAN!
Det var en äcklig jävla mört. Slemmig och jävlig.
Ungefär samtidigt som jag krokade av mörten, syntes en blixt i fjärran. En stund senare hördes ett muller.
Lars påpekade att det var en dålig idé att fiska när det åskade. Jag hävdade att de flesta som blir träffade av blixten överlever, och att Lars var en fegis.
Ingen vill ju bli kallad fegis, vi fortsatte fisket.
Sen började det regna. Bara några droppar först, vilket var uthärdligt, men vädret utvecklades snabbt till en vertikal tsunami.
Vi kom överrens om att det här var bullshit, varpå vi lämnade udden och åkte hem.
BULLSHIT!
När jag blir full skriver jag dikter om marulkar
Det var en gång en man från Murmansk
Han var varken svensk eller dansk
Han var ryss, med allt vad det innebar
Mannen drack en liter vodka, men var ännu inte klar
Ryssen begav sig mot hamnen, vars fartyg lastade olja
Det bekom honom föga, ty hans namn var Kolja
Arbetslös som han var, såg han fartygen lossa
Gigantiska stålskrov, täckta av rost och mossa
I fyllan beslöt han sig för att ta sitt liv
Han steg ut på piren med självsäkra kliv
Nu gäller det, nu är det dags
Livet slutar, döden tar vid
Tomheten väntar, klockan klämtar, den stora tomheten inleds strax
Men livet självt överges ej utan strid
Ett steg ner i havet, så är allting slut
För drunknade sjömän skjuts det salut
Men för Kolja kommer inget att skjutas
Inte ens om hamnkaptenen mutas
Stackars Kolja kommer ingen att sörja
Inte ens hans mor, hon kommer inte ens att börja
Kolja beslöt att livet är en värdefull sak ändå
Det måste även hans mamma förstå
"Det är dags att ta tag i mitt liv!"
Koljas gjädje var plötsligt massiv
Han dansade runt på kajen i ett spontant lyckorus
"Jag ska betala tillbaka till banken och köpa mitt hus!"
Han hoppade högt och smekte sin skepparkrans
I yran tappade han dock sin balans
Han föll ner för kajen, men räddades av en stege av plåt
I det mörka vattnet låg en marulk i försåt
När Kolja försökte klättra tillbaka upp på kajen
Bestämde sig marulken för att imitera "Hajen"
Stackars Kolja kom aldrig hem till sin mor
Han blev för evigt fast i marulkens klor
Kolja mötte döden i en nordrysk hamn
Inför den Atlantiska ubåtsflottiljen, i marulkens kalla famn...
Brutus
Jag fick ett SMS från Lars. Han har fångat en gärs vid Ekenabben.
Men jag är inte bitter.
Rädsla och avsky på Långa Bengtas Udde
Ett nytt försök gjordes på Långa Bengtas i dag - Gärsjäveln skulle upp! Beväpnade med flötmete och mask, påbörjades det aggressiva power-fisket.
Vattennivån hade höjts en aning sedan sist, vilket innebar mer klafsande. Lars hade varit förutseende nog att ta med kängor.
En timme senare hade ingen av oss fått ett skit, förutom på skorna. En nödplan upprättades - omlokalisering till sutarstället från förra gången.
Inte för att vi trodde att fisket skulle bli bättre, men det är mer skyddat från vinden, som nu började blåsa rejält.
Här är det lä. Tittar man noga på bilden kan man se flötet, totalt opåverkat av yttre faktorer såsom vind eller fisk.
En kolossalt ospännande halvtimme förflöt, under vilken vi diskuterade helgens kamikaze-attack mot den lokala fiskebutiken. ( http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/article1893984/Dodsolycka-pa-Langebro.html ) Min teori var att en karpfiskare varit inne i butiken, sett att de sålde filéknivar och därefter blivit så arg att han utförde ett självmordsdåd. När jag var mitt inne i ett djupt resonemang om rabiata karpfiskande miljöpartister och dåliga uppväxtförhållanden, försvann mitt flöte.
En tystnad sänkte sig genast. Jag tog spöet, räknade tyst till tre och gjorde ett brutalt mothugg. Fast fisk!
En hård kamp mellan man och fisk tog vid, där jag till slut stod som segrare. Vad är det? Kan det vara en gärs?
Jävlar!
Abborren returnerades med besked. Kort därefter fick Lars en likadan, eller möjligtvis samma fisk som högg en gång till bara för att spä på mina mörka tankar. Den ondskefulla fisken returnerades än en gång, skrattandes sitt gälla abborrskratt.
Ytterligare en resultatlös halvtimme senare gav vi upp och körde hemåt. Det utvecklas ju till en jävligt bra fiskeblogg det här.
Nästa gång tar vi med oss en låda "överraskning".
Rond 2 - Två män och en gärs
Vädret var i alla fall bättre i dag. Vinden låg rätt, vilket innebar lä från udden. Jag och Lars hade stämt träff på eftermiddagen. Jag skickade även ett SMS till en tredje person och frågade om han skulle hänga på, svaret lät inte vänta på sig.
Skit i det då.
Dags att visa Hammarsjön vem som är boss. Den gäckande gärsen skulle upp i dag.
Efter att ha bottenmetat i ungefär tre minuter ute på Långa Bengtas, bestämde jag mig för att ge upp och tackla om till flötmete. Lars körde vidare på bottenmetet. Snart stod vi båda två och drog småabborre för glatta livet. De glupska små asen anföll energiskt våra maskar, varefter de drogs upp och slängdes tillbaka. Fel fiskart!
Lars drog upp en liten mört, till gagn för ingen.
Vi bestämde oss för att byta ställe, till uddens spets.
Abborrarna fortsatte oavbrutet sin terror, huggandes ibland bara ett par decimeter från land. De 500 kronorna jag lagt på fiskekortet kändes väldigt fjärran, då jag stod och krokade av 30-grams abborrar.
Plötsligt skrek Lars till. Han stod med en pytteliten fisk hängande från linan. Han hade tagit en snorgärs.
Jag skrek högt av vrede och intensifierade mitt fiske, samtidigt som Lars skrattade och drog upp en löja.
Nu stod det 4-1 till honom i fiskarter. Bestämd att öka sin artledning ytterligare, tacklade han om till gäddmete med den otursamma löjan som agn.
En timme senare hade jag dragit ytterligare ett antal patetiska abborrar, och Lars hade förlorat sin löja i ett bottennapp. Vi började bli hungriga, men innan vi lämnade denna gudsförgätna platsen beslöt vi oss för att göra ett sista försök vid ångbåtsbryggan.
Vid ångbåtsbryggan satt redan ett stort antal fiskare, fiskande efter allt utom gärs. Vi hittade en ledig plats, inredd med färdiga spöhållare, sittplatser och även en taffligt byggd observationspost uppe i ett träd.
Någon tar sitt sutarmete seriöst! En sutare skulle ju inte sitta fel, då jag saknar även denna arten i listan.
Efter en stunds fiske var något stort uppe och granskade flötet, troligtvis en sutare. Det var svårt att se i det grumliga vattnet. Masken var den inte intresserad av.
Ytterligare en patetisk abborre senare, gav vi oss av. Gärsen kom undan den här gången, men jag ska ta den om det så krävs dynamit.
Prolog - Ett kapitalt misslyckande
Första fisketuren gick åt helvete, inte en fena. Min guide, Lars, hade påstått att det fanns snorgärs att fånga här, en art som varken förgyllt min artlista eller stekpanna tidigare. Jag ville ha en gärs.
Bottenmete från Långa Bengtas Udde är tydligen inte att rekommendera. Kallt, blåsigt och jävligt var det också.
All fisk lyste med sin frånvaro. Finns det ens fisk i Hammarsjön? En liten död abborre låg och guppade vid stenarna i strandkanten. Patetiskt.
Det hjälpte inte att omlokalisera till ångbåtsbryggan. En massa obehagligt bös på botten gjorde bottenmetet både tråkigt och äckligt.
Vi gav upp för dagen, samtidigt som jag svor att fånga en gärs om det så är det sista jag gör. Bitter och hämdlysten stegade jag in på Fiskeknuten och investerade i ett paket gärskrokar och ett årsfiskekort.
Nu jävlar!
Då var det dags!
Nu jävlar!
