Norge dag 4 - Det bittra slutet
Den sista fiskedagen inleddes med en gynnsam vind, dvs knappt någon alls. Då vi sparat ett halvdussin makrillar från gårdagen, kunde den sedvanliga jakten på agn förbigås och det riktiga fisket kunde starta direkt.
Vi började med djuphavsfiske.
Vi började med djuphavsfiske.
Jag dundrade ner mitt vapenklassade hajtackel (som jag invigt dagen innan med att släppa ner på 20 meter, träffa en torsk i skallen och kroka den i ryggen) på 220 meter, smärtsamt medveten om att halvkilostyngden skulle upp också. Kort därpå kom vinden och avbröt fisket strax efter att det börjat.
Svärande kämpade jag upp tacklet, medan Olle hojtade till. Han hade två blåkäxor envetet fastbitna i sina upphängare. En annan sorts haj, och ny art för honom.
Nu var det fan personligt. Jag SKULLE ha en hajjävel innan resan var slut, men det började brinna i knutarna. Hajarna påträffas sällan grundare än 150 meter, och den sortens fiske var omöjligt nu. Den välbekanta gärsfrustrationen infann sig, dock nu efter haj.
Vi åkte in mot staden i stället, för några drifter efter plattfisk i älvmynningen. Nu var det min tur att glänsa. Jag drog fyra sandskäddor i snabb följd, samtliga feta och fina. Den största vägde runt 500 gram, en riktig best till sandskädda. Olle fick bara en torsk. Rätt åt honom.
En best, säger jag! BEST!
När driften blev för stark även i älvoset, gav vi oss på sejfiske, utan framgång. Inte ens de kokande stimmen av jagande makrill ville veta av våra häcklor.
När vinden blåste upp ännu mer, lade vi oss i lä vid en klippa och latmetade. Jag passade på att rensa plattfiskarna. Framåt kvällen avtog vinden, för att slutligen försvinna helt. Mot djuphavet!
Jag började inse att mitt hemmabyggda hajtackel möjligtvis var lite för brutalt för sitt eget bästa, hittills hade det bara fungerat genom att komma farande uppifrån och anfalla den intet ont anande fisken med ett massivt lass kinetisk energi.
Plan B var en 300-grams pilk med häckla, med riggens samtliga krokar agnade med gårdagens makrill och räkor.
Vi la oss på en 220- meters kant, med drift ner på 260 meter. Vinden var optimal.
Efter en stund får Olle ett hugg, som efter en svettig uppvevning visar sig vara ytterligare en hågäl. 4-0 till Olle i hajar. Bah!
Medan Olle grejade med sin haj, började jag misstänka att allt inte stod rätt till med mitt tackel. Det kändes lite tyngre än vanligt, motståndet ändrades lite när jag testvevade ett par meter. Hmm. Dags att kolla vad som hänt.
260 meter och massor av mjölksyra senare, stod jag öga mot öga med en blåkäxa.
Ny art!
Haj! Haj! Haj!
Den hade ignorerat den makabra julgransdekorationen av halvrutten makrill och gått direkt på tacklets enda räka. Hur som helst var dagen räddad för min del, min ära var återupprättad.
Nej, de blir inte mycket större än så här
Nu hade vinden försvunnit helt, hela fjorden låg som en spegel. Vi testade ett par nya ställen, som endast resulterade i ytterligare ett par blåkäxor för Olles del. Dagen avslutades när en blåkäxa fastnade på Olles tackel, simmade tre meter åt vänster och snodde in sig i mitt tackel. På 210 meters djup.
Vad som mötte oss i ytan var ett inferno av lintrassel, krokar, halvrutten makrill, samt en liten hajjävel som förmodligen var väldigt nöjd med sig själv. Denna händelse fick sätta en definitiv punkt för resan.
Nu är det dags att hänga upp havsfiskeoutfiten till nästa gång.
Den hänger tyst på väggen... Bådande... Dömande...
Norge dag 3 - Ofrivillig drifting
Åndalsnes: Mer sceniskt än Bromölla
Dagens fiskepass påbörjades precis utanför campingen, där tyska turister setts fiska makrill. Mycket riktigt, snart hade vi ett antal präktiga exemplar i båten.
Färden fortsatte in i fjorden, för lite aggressiv speed-jigging efter sej. Själv använde jag en 300-grams pilk, speed-pilking. Inget för veklingar.
Tyvärr var driften riktigt brutal, vilket gjorde det svårt att precisionsfiska.
Trots att lodet visade på gott om sej i frivattnet, vägrade de att hugga. Helt dött hela dagen.
Detsamma kunde inte sägas om makrillarna, som aggressivt kastade sig efter häcklorna så fort stimmet hamnade under båten. Det blev gott om makrill i fin storlek, och roliga fighter när hela häcklan fylldes av urstarka makrillar på runt halvkilot.
Tidvis bokstavligen kokade vattnet av makrill.
För en gångs skull fick vi tillräckligt med makrill för att få lite själva också, vanligtvis används allt som agn
När ytterligare försök att lura sejarna till hugg visat sig vara fruktlösa, började vi snegla mot åmynningen. Driften var brutalare än någonsin, men det var vi också.
Knappt hade räkorna hamnat på sandbottnen förrän Olle stod med spöböj, vilket resulterade i en fet skrubbskädda på 7 hekto.
Snabbt drog jag ytterligare en på dryga halvkilot, följt av en förvånansvärt fet sandskädda. De brukar vara tunna som papper annars. Bägge togs på gärs-spöet. Skrubban kämpade inte ett dugg, jag trodde det var sjögräs innan den bröt ytan.
Don't fight, you'll only die tired
Olle fortsatte slakten och lurade upp ett gäng till, alla i fin kondition.
På vägen hem insåg vi att vinden nästan avstannat, som i ett trollslag. Vi beslöt oss för att göra ett försök till djuphavsfiske, klockan 10 på kvällen.
Linan stod spikrakt ner på 240 meters djup, driften var noll. Jag hade beväpnat mig med ett hemmabyggt hajtackel, konstruerat av makrilldelar, tjock nylonlina och den största torskpilken som finns att få tag på utan att ansöka om licens.
Makrillagnet visade tydliga spår av hajangrepp, närmare än så kom vi inte innan vi tröttnade, åkte hem och var i hamn vid midnatt.
Olle - Flounder Pounder
Norge dag 2 - Ner i avgrundsdjupet
Tankstopp på hitresan. På krogen i bakgrunden har jag varit sketfull en gång.
Efter en lång och välbehövlig sömn, drog vi till sjöss vid lunchtid. Fisket riktades mot närområdet, nedanför de branta klipporna på andra sidan fjorden. Tanken var att få sej och bleka på häcklor och jiggar.
Sej och bleka fick vi också, i miniformat. Sejarna behölls som agn, blekorna var knappt större än sillar och fick simma tillbaka.
Även en glyskolja hamnade i agnbaljan, där den dog med samma förfärande ansiktsuttryck som vi sett tidigare. Är man osäker på om fisken man fått är en glyskolja, är det tydligen bara att ha ihjäl den och se hur den reagerar. Kan vara ett kul partytrick.
Efter en stund drev vi förbi ett makrillstim, vilket resulterade i tre fina makrillar som räckte åt både filé och agn. Nice!
Nu var det dock dags att sluta upp med barnsligheterna och påbörja det riktiga fisket, nere i avgrunden där solljuset aldrig når. Allt fiske på under 200 meter är fegt.
Vi drev en del, men lyckades ändå behålla bottenkontakten på ner till 250 meter innan det blev jobbigt.
Djupfisket var dock trögt.Småhajar gnagde hela tiden sönder betesfiskarna, lubben och långan lyste med sin frånvaro.
Efter flera timmars resultatlöst fiskande, och flera förlorade pilkar, högg något på Olles spö. Det visade sig vara en dublé, på mindre kungsfisk och hågäl. En haj! Fräckt. En liten skithaj i och för sig, men fräckt ändå.
Kort därefter tvingades fiskepasset avbrytas på grund av gastrointestinala omständigheter.
Två fiskedagar kvar! Jag ska fan också fånga haj.
Totala antalet fiskarter fångade under resan hittills:
Skärsnultra
Berggylta
Glyskolja
Gråsej
Torsk
Makrill
Bleka
Mindre kungsfisk
Hågäle
Den ökända skärsnultran, en aggresiv stimfisk med stora vassa tänder. Om den vägt 30 kilo hade ingen vågat bada.
Norge
100 mil från Kristianstad, på slingriga bergsvägar och genom djupa tunnlar, gick färden mot Åndalsnes.
Isfjorden, som ligger invid, är mest känd för att den innehåller mer fisk än Hammarsjön. Detta lät jävligt lockande.
Därför sitter jag nu och skriver i en campingstuga vid Isfjordens strand, efter att ha varit vaken i över ett och ett halvt dygn.
Efter den långa bilfärden införskaffades nyckel till campingstugan, och båten sjösattes.
Direkt drog jag tre olika fiskarter på tre nedsläpp vid bryggan, med samma spö och samma tackel som jag använder i min gärsjakt. Detta visar med stor tydlighet att det är Hammarsjön det är fel på, inte mig.
Berggylta som Gärs-substitut
När båten äntligen rullade ut på Isfjordens böljor, upptäcte vi att det blåste en del. Verkligheten var inte speciellt nära de 4 sekundmeter som SMHI utlovat, när kulingbyar på uppemot 20 sekundmeter attackerade oss.
Det enda som åtstakoms var att jag av misstag slog mitt eget personbästa på glyskolja, vilken enligt Olle är "Havets mest patetiska fisk". Den satt på en sillhäckla ovanför den tunga pilken, jag märkte inte ens att jag hade fisk förrän den flög in i båten tillsammans med häcklan. Ärofullt.
En relaterad observation gjordes när glysan dog i agnbaljan. Gapet och ögonen spärrades upp och förvreds i ett tyst avgrundsvrål. Vid närmare undersökning framkom det att övriga två glysor i baljan valt att gå hädan på samma sätt.
Vad i helvete? Dör alla glysor så här? Är alla glysor ödesbestämda att plågas i helvetet vid sin hädangång? Jag tänker anta det från och med nu.
På grund av blåsten fick vi söka nödhamn i Åndalsnes och rida ut stormen vid gästbryggan. Efter några misslyckade försök till mete, bestämde jag mig för att binda fast en lina i en nedåtriktad undervattenskamera och agna med räka. Drönaren döptes till "Marulk Mark I" och fyllde sin funktion utmärkt, förutom att det inte fanns någon fisk. Bilden som kom upp i TV-monitorn visade en räka digla över en förorenad undervattensöken. Hmm.
En timmes experimenterande med att sova och fiska samtidigt resulterade endast i en ilsken sjöstjärna, men nu började vinden mojna och det gick nästan att få till acceptabla drifter. Dags att fiska gråsej!
Det dröjde inte länge innan jag stod med en fet spöböj och slogs med en urstark fisk. "Glöm Hammarsjögärsarna! Glöm bryggmetet! This is where it's fucking at!", tänkte jag medan jag krokade ombord gråsejen, som visade sig väga 4,7 kilo.
Några kilossejar till, och sedan avfärd tillbaka till basecamp lagom till regnet kom.
Ska man tro SMHI, är det bara i dag och i morgon förmiddag som ska ha pissväder. Resten av veckan ska bli fin. Då jävlar!
Åt helvete med hela skiten
Nu drar jag till Norge och fiskar i stället. Suck it, snorgärsar.
