Norge dag 4 - Det bittra slutet
Den sista fiskedagen inleddes med en gynnsam vind, dvs knappt någon alls. Då vi sparat ett halvdussin makrillar från gårdagen, kunde den sedvanliga jakten på agn förbigås och det riktiga fisket kunde starta direkt.
Vi började med djuphavsfiske.
Vi började med djuphavsfiske.
Jag dundrade ner mitt vapenklassade hajtackel (som jag invigt dagen innan med att släppa ner på 20 meter, träffa en torsk i skallen och kroka den i ryggen) på 220 meter, smärtsamt medveten om att halvkilostyngden skulle upp också. Kort därpå kom vinden och avbröt fisket strax efter att det börjat.
Svärande kämpade jag upp tacklet, medan Olle hojtade till. Han hade två blåkäxor envetet fastbitna i sina upphängare. En annan sorts haj, och ny art för honom.
Nu var det fan personligt. Jag SKULLE ha en hajjävel innan resan var slut, men det började brinna i knutarna. Hajarna påträffas sällan grundare än 150 meter, och den sortens fiske var omöjligt nu. Den välbekanta gärsfrustrationen infann sig, dock nu efter haj.
Vi åkte in mot staden i stället, för några drifter efter plattfisk i älvmynningen. Nu var det min tur att glänsa. Jag drog fyra sandskäddor i snabb följd, samtliga feta och fina. Den största vägde runt 500 gram, en riktig best till sandskädda. Olle fick bara en torsk. Rätt åt honom.
En best, säger jag! BEST!
När driften blev för stark även i älvoset, gav vi oss på sejfiske, utan framgång. Inte ens de kokande stimmen av jagande makrill ville veta av våra häcklor.
När vinden blåste upp ännu mer, lade vi oss i lä vid en klippa och latmetade. Jag passade på att rensa plattfiskarna. Framåt kvällen avtog vinden, för att slutligen försvinna helt. Mot djuphavet!
Jag började inse att mitt hemmabyggda hajtackel möjligtvis var lite för brutalt för sitt eget bästa, hittills hade det bara fungerat genom att komma farande uppifrån och anfalla den intet ont anande fisken med ett massivt lass kinetisk energi.
Plan B var en 300-grams pilk med häckla, med riggens samtliga krokar agnade med gårdagens makrill och räkor.
Vi la oss på en 220- meters kant, med drift ner på 260 meter. Vinden var optimal.
Efter en stund får Olle ett hugg, som efter en svettig uppvevning visar sig vara ytterligare en hågäl. 4-0 till Olle i hajar. Bah!
Medan Olle grejade med sin haj, började jag misstänka att allt inte stod rätt till med mitt tackel. Det kändes lite tyngre än vanligt, motståndet ändrades lite när jag testvevade ett par meter. Hmm. Dags att kolla vad som hänt.
260 meter och massor av mjölksyra senare, stod jag öga mot öga med en blåkäxa.
Ny art!
Haj! Haj! Haj!
Den hade ignorerat den makabra julgransdekorationen av halvrutten makrill och gått direkt på tacklets enda räka. Hur som helst var dagen räddad för min del, min ära var återupprättad.
Nej, de blir inte mycket större än så här
Nu hade vinden försvunnit helt, hela fjorden låg som en spegel. Vi testade ett par nya ställen, som endast resulterade i ytterligare ett par blåkäxor för Olles del. Dagen avslutades när en blåkäxa fastnade på Olles tackel, simmade tre meter åt vänster och snodde in sig i mitt tackel. På 210 meters djup.
Vad som mötte oss i ytan var ett inferno av lintrassel, krokar, halvrutten makrill, samt en liten hajjävel som förmodligen var väldigt nöjd med sig själv. Denna händelse fick sätta en definitiv punkt för resan.
Nu är det dags att hänga upp havsfiskeoutfiten till nästa gång.
Den hänger tyst på väggen... Bådande... Dömande...
Kommentarer
Trackback
