Rotauge Blitzkrieg
Efter att ha slitit röven av mig på jobbet i två veckor, fann jag äntligen en ledig stund. Beväpnad med en Tom Clancy-bok och en mineralvattenflaska, satte jag mig på balkongen för att avnjuta boken.
Jag hade inte hunnit läsa tre sidor, innan jag fick ett SMS från Lars. Han ville fiska gärs.
Gärs! Jag hade nästan lyckats förtränga denna förargliga fisks existens. Den omedelbara och oväntade påminnelsen om hammarsjöns gärsar fick mitt hjärta att börja slå okontrollerat. Ansiktet färgades i en benvit nyans, mineralvattenflaskan i min vänstra hand kramades till oigenkännelighet och jag började blöda näsblod.
Gärsarna... JÄVLAR!
Jag skickade ett snabbt meddelande tillbaka, jag var rustad för strid.
Exakt klockan 17:30 svängde jag inom Hammarslund och plockade upp Lars. Han hade riggat för gäddfiske. Ha! Dumheter. Gäddor är äckliga, slemmiga och biter av ens linor. Ingen sund människa vill få en gädda på kroken.
Trots detta begav vi oss ner till Långa Bengtas. Det första stället var dött, så när som enorma mängder löjor som ständigt vakade i ytan. Lars kastade sitt vasskyddade drag i alla riktningar, men förgäves.
Vi flyttade oss till uddens yttersta spets, där mitt flöte omedelbart drogs under ytan. Jag gjorde ett mothugg, och insåg att jag hade fast fisk!
Jag kände direkt att det inte var en abborre. Det här kändes tyngre, vilket innebar att gärs också var ute ur ekvationen. Fan!
FAAAAAN!
Det var en äcklig jävla mört. Slemmig och jävlig.
Ungefär samtidigt som jag krokade av mörten, syntes en blixt i fjärran. En stund senare hördes ett muller.
Lars påpekade att det var en dålig idé att fiska när det åskade. Jag hävdade att de flesta som blir träffade av blixten överlever, och att Lars var en fegis.
Ingen vill ju bli kallad fegis, vi fortsatte fisket.
Sen började det regna. Bara några droppar först, vilket var uthärdligt, men vädret utvecklades snabbt till en vertikal tsunami.
Vi kom överrens om att det här var bullshit, varpå vi lämnade udden och åkte hem.
BULLSHIT!
Kommentarer
Trackback
