Dags för brax

När Olle var på semester, passade jag hans hus. Då han har en strandtomt, kunde jag fiska hur mycket jag ville från trädgården. Ett flertal feta braxar huserade i viken, perfekt uppvärmning inför Norgeresan nästa vecka!
 
Här står hela gänget.
 
Brax är möjligtvis den äckligaste insjöfisken vi har, näst efter nejonögat. Slemmig, korkad, lat och oätlig. När det gäller fiskar med prestige, ligger brax väldigt långt ner på listan.
 
Snabbt insåg jag att fisket skulle bli besvärligare än väntat. En brax har två lägen: Ätläge och lökläge.
 
I ätläget simmar braxen runt och betar på botten, det är då den hugger. Den hugger bara om betet är rakt framför näsan på den. Hamnar masken en decimeter fel, ignoreras den fullständigt. Fördelen med ätläget är att braxen skiter fullständigt i om man slänger i flötet några centimeter ovanför skallen på den, då en 2-kilos brax inte har några naturliga fiender förutom mig.
 
Är braxen i lökläge, står den bara och lökar. Den skiter fullständigt i alla former av beten, och sticker direkt när man närmar sig för att få löka ifred någon annanstans.
 
Efter en halvtimmes resultatlöst fiske, hade jag kommit fram till slutsatsen att braxar är för dumma för att lura. Det krävdes precisionskastning med kastmetet, för att få masken rakt i ansiktet på fienden.
 
Plötsligt kom hugget. Braxhugg är aldrig våldsamma, flötet simmar bara lojt iväg. Jag gjorde ett lika lojt mothugg, och fisken var krokad.
 
Vad som följde var den mest antiklimax-artade fighten med en fisk någonsin. Först tar det fisken några sekunder att inse att något är fel, sen försöker den lugnt simma åt andra hållet. När det inte fungerar, ger den upp, går upp i ytan och ser helt utpumpad ut, precis som om den ansträngt sig. Patetiskt.
 
Än mer patetiskt var att kroken släppte just då, men det märkte inte braxen. Den låg kvar i ytan ett par sekunder, insåg att den var fri, och rätade upp sig. Sen stod den på samma ställe en stund, skakade på huvudet och spottade omkring sig. Den såg ut precis som mig, när jag råkat dricka sur mjölk.
Till slut blängde den på mig och simmade tillbaka till sina kamrater.
 
Jag stod kvar på stranden en stund och filosoferade. Braxen är beviset för att Gud inte finns. Hade Gud funnits, hade han inte gjort en så patetisk fisk som braxen. Hade braxar varit människor, hade de bott på dagcenter, haft dregel i mungipan och aldrig gått utanför dörren utan cykelhjälm.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0